Ni hörde om de som fastnat i sittliften va, det var ju några dagar sedan nu men i idre tror jag det var. Då vandrade mitt minne i väg till i julas, jag var ju livrädd i Funäsliften, hatar sittliftar. Jag satt som en stel pinne, så skitnödig. Fnissade emellanåt när jag kom att jämför mig själv med Stig-helmer.
Nu ska jag förtälja varför.
Det var en härlig dag i Funäsdalen, året var 1988. Jag hade på mig mina neonfärgade leggings och en stickad tröja med bamse på. Det doftade blomster och brisen var mild.
Utsikten var enorm, man kunde se hela himlen, jag tyckte mig också skymta landet bort i ingenstans. Jag tittade ner (tiden innan höjdrädslans begynnelse), där dinglade benen över sten och stockar. Jag vände blicken mot farmor, överlycklig över det stundande äventyret.
Dags att kliva av, jag sitter fast. PANIK. Stämningen förändras, solen går i moln och fåglarna slutar kvittra. Det går inte att stanna liften, liftskötaren springer med långa kliv för att komma till min undsättning. Han är stark men det tar tid. Efter vad som känns som en evighet så lyckas han slita bort spärren som håller mig fängslad, jag lever, jag är räddad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar